kentflikkan

Du går på ditt oefterhärmliga sätt
över skolgårdens grus för dig själv
i ditt snedklippta hår, likt en irländsk idols
din spegelbild i fönsterglas
beundrar varje steg du tar

och så blinkar det till
gröna, röda gula ljus
du var på nålar när du kom
med ditt insmugglande rus

och så släcker dom ner, för en sista stilla chans
och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans
och allt är som förut

och du minns den du var med förakt, lite hat
och man blir lik sin mor eller far
du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår
men i själen din ja långt, långt in ekar tonåringens vrål

och så blinkar det till
och dom tänder alla ljus
och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut
och så släcker dom ner
alla skyltar alla ljus
och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut
och allting är som förut

och så blinkar det till
och dom tänder alla ljus
du var ensam när du kom
och du är lika ensam nu
och så släcker dom ner, alla gator alla hus
och när staden ligger om inser du
att det är så ditt liv ser ut
och allting är som förut..

/j.berg